…Fast ändå inte. Jag Pratar om Skandisloppet som gick i dag. En annan har tränat hårt oavbrutet sedan Hammarö 3-dagars tog slut för två helger sedan och när benen svider på väg till konsum så ser man inte fram emot 20 mil tillsammans med två landslag och åtta proffslag på en hård bana.
Det visade sig sedan att det inte alls skulle bli så kallt som jag trodde (blev kalasväder) så att min fodrade långärmade tröja jag tog på mig förvandlades till den värsta bastun i mitt liv. Mina växlar dessutom helt, totalt off, fick växla ner två gånger och en upp för att få in växeln. Blev en del hopp o tjaffs med växlarna, aldrig roligt att behöva sitta o köra på växlar som man inte vill eller att hålla sig ifrån att växla bara för att slippa haveri.
…Var det någon mer skit för egen del? Joooo, ena bromshandtaget ramlade ner tre centimeter under rejset också… Men det var nog det sista.
Klas, Emil, Peter och Karl råkade slumra till bak i klungan och när de vaknade var det redan för sent – luckor på luckor och en efter en fick de tyvärr släppa. Emil hann dock vara loss på ett mycket vackert vis innan dess.
Kvar var bara jag och Alex, men den sistnämnda hade ordentlig jävla otur och synade asfalten vid ett varv kvar. Cest la vie – sugigt.
Så jag fick ensam representera hovet över mållinjen i svansen av den decimerade klungan, endast aktiv i en liten kortlivad utbrytning, annars wheelsucker igenom hela. Men med tanke på vad många som blev avhängda och att jag inte blev det trots nedslitningen så tror jag att jag kommer fullkomligt flyga fram när formtoppen kickar in.
...Men innan dess är det Skandis GP... Huva...
/Simon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar